“Där solen bränner kalkhällen och den tappra fetknoppen. I luften blandas backtimjan och sten till en karg parfym – svävande över lavarna och runda kuddar av svart mossa. Det är här martallen omfamnar hällmarken med sina seniga rötter – arketypen för uthållighet som överlever där andra inte mäktar med. Men när barren gulnar och grenarna spretar nakna som vita skelett så gör de mardrömmen synlig.
Alla minns vi torkan för fem år sedan, det var sommaren 2018 och allt ville bara brinna. Det var i sviterna efter det som jag började se tallarna dö på de gotländska hällmarkerna.
De städsegröna barrträden – Conipherophyta – vägrar annars att acceptera årstidernas växlingar. Vi är vana att se dem så, ständigt gröna, alltid där med sin väldoft, sina mörkgröna kronor – våra vintrars enda gröna träd.”
Ur den illustrerade essän “Mardrömmens Träd”
publicerad i Sveriges Natur nummer 2/2024